Bara gamla cyklar
Men det gör den.
Tittar man tillbaka ser man att dom rostat.
Men inte med behag.
Nej.
Det är bara gamla cyklar som rostar med behag.
Dom är fina från början, men blir finare när dom rostar...
Det är ett under.
Ett under som man aldrig ska ge upp.
Ett under som alltid ska finnas och stötta en.
Men ibland går undret före mej, och det bländar mej.
Det är då jag känner hur liten jag är.
Det är då min hemlighet lyser igenom.
Det är då min längtan blir ännu starkare.
Det är då det är möjlugt för folk att se
Präglas av ytlighet
Bortskämd.
Bortskämd med opera och versace.
Frågan är om man mår dåligt av sin ytlighet.
Jag tror faktiskt inte det. Det är ju på något sätt ett driv. Något jag gillar att göra. Något som intresserar mej. Jag älskar att kolla i modetidningar. Älskar att få gå en shoppingrunda. Älskar att få fixa till mej... Men jag vet inte. Vet inte.
Men så länge jag känner att det inte sänker mej är det ju ingen fara. Eller? nej det kan det inte vara. För jag trivs med det. Det gör jag.
Ytlighet. Det präglar mej kanske mer än jag tror. Det låter hemskt. På något sätt har ytlighet blivit ett negativt ord. Men jag tror att jag ser det som positivt. Tills vidare iallafall. Jag ser ytlighet positivt, så länge det intresserar mej.
Positivt, så länge det intresserar mej
Bloggen präglas av ytlighet.
Precis som jag
Precis som världen.
Slutar jag där världen slutar?
Liten
Så härligt att bli nerbäddad i vagnen en kall vinterpromenad.
Vad härligt satt kunna gå till mamma och gråta ut när man har slagit sej.
Vad härligt att kunna få öppna julklappar före dom andra...
Men jag har kanske bra som jag har det...
Som när ett barn kommer hem om kvällen..
Xmas
Who goes home with broken toys...
Rosa
Rosa det är jag.
Och bloggen skulle vara rosa.
Men dom har fått ordet rosa om bakfoten.
Gör det ändå
Hårinpackning.
Peeling.
Frukt och grönsaker.
Människor är ofta oresonliga,
illojala och egoistiska
-förlåt dom ändå
Om du är ärlig och uppriktig kommer
människor kanske att utnyttja dej
- var ärlig och uppriktig ändå
och solen går ner.
Månen går upp
och månen går ner.
Endast tomten är vaken.
Öööö?
att göra skillnad,
att ge sej på något som är värt att göras,
så är det nu.
Kanske inte med nåt speciellt syfte
utan för att det får mitt hjärta att bult hårdare för livet,
för att få inspiration,
för att på något som är din dröm.
Det är jag skyldig mej själv,
att få mina dagar här betydelsefulla.
En sån där sliten en, som är lite lagad här och där. Lagad med lappar, och så pyser det ut lite luft.
Men den funkar iallafall!
Jag flyger omkring nånstans bland molnen, och har.. tja, ingen aning om vart jag ska ta vägen.
Jag får bäst jag kan njuta av färden.
Jag ser en och annan fågel.
Men jag hör dom inte.
Hör inte deras elaka krax.
Ser bara deras elakhet på det sätt, när dom hackar med sina näbbar mot min ballong.
Och ibland lyckas dom.
Men jag försöker blåsa in mer luft, fastän jag är själv, utan hjälp.
Och nu har jag kommit på, att det enda som kan få ner mej är om någon skjuter ner mej.
Och jag ser, du siktar på mej
Hjärtavtryck
att krypa upp i soffan och kolla TopModel
att handla massa skor
att handla kläder
att åka in till gbg och kolla på människor
att handla smink
att ha spakvällar med tjejerna
att bara prata massa strunt
att måla naglarna
att sminka mej
att fixa frisyrer
att kolla TopModel nordic
osv..
det kan kallas ytlighet, och det kanske just är vad jag är
På tal om ytlighet.
Läste i en SOLOtidning... Och där i läste jag något.. Något superbra. Som gör att jag inte faller. Jag bara snubblar lite. Men faller inte!
Överallt där våra händer rör, lämnas fingeravtryck. Dörrar, böcker papper - ja allt!! Det är oundvikligt. Med våra fingeravtryck lämnar vi igenkänningstecken...
Jag önskar att jag ska lämna hjärtavtryck överallt där jag går i mitt liv. Avtryck av medkänsla, av förståelse och av kärlek. Avtryck av vänlighet och uppriktig omtanke.
Hoppas mitt hjärta rör vid en ensam granne, en ledsen dotter, en orolig mamma, ett ensamt barn, en åldrande gamling.
Jag vill ut och lämna hjärtavtryck idag. Och om någon skulle säga "jag kände din beröring" - hoppas dom också känner kärleken i mitt hjärta.
På något sätt tar jag mej ändå alltid framåt. Det går fruktansvärt långsamt. Men det går iallafall framåt. Det gå inte bakåt, som hos dej. Och då inser jag att det blev det rätta. Jag säker nu, jag befinner mej där jag för tillfället trivs bäst!
Jag är inte längre kvävd
Vet inte vilket benet
Jag har tappat ärmet
Miffinsarnen är slut
Lucian är snart slut. Och det är det tråkigaste för tillfället! Jag hade gärna fortsatt i veckor till. Kan inte förstå vad fort de gått. Kommer sakna alla grymt mycket. Men, vi ska fortsätta med symöten!! (=m bara emma kunde stanna i sverige)
Allt blir inte som man tänkt sej.
Men jag kom på att de va de bästa som kunde hända!
Och nu mår jag super.
Jag är inte kvävd.
I mina nya skor..
Vi satsar på att bli muskulösa.
Sexpack räcker inte.
Vi ska ha familjepack!
Och varför kommer inte vintern?
Fast jag fryser ändå.
Jag trivs bäst i mina drömmar
För där kan man skapa ett paradis.
När ingenting blir som man vill.
När allting blir som man vill.
Då ser man den stora kontrasten,
fast man ser den bara. Man tar den inte till sej.
Det är precis som med freden. Människor ser den, men tar den inte till sej den. Människor ser den, men dom gör den inte till sanning. Vill dom inte ha freden? Har freden fått ett felaktigt utseende? Jag tror det. Inegn kan få fred, förrän alla vill.
Och det är precis som med godheten. Folk ser den, och söger att de förstår den. men de gör dom inte. Inte jag heller. Och det är så pinsamt. Lögner kommer på löpande band. Som på icas matband. Där rullar dom fram, och vi får ut ett kvitto. Ett kvitto som kommer att försvinna, men nu finns den kvar. Den finns kvar hos dom som vägrar glömma. Kvittot finns i din hand. Du som alltid påminner mej om att jag är misslyckad!
Min tanke
Ömtåligheten i våra liv
Ja lyckas hålla mej borta från korttagning (oönskad sådan) väldigt bra
Åter oseriösitet
Dagarna präglas av oseriösitet. Minst sagt. Vet inte om en enda seriös tanke har diskuterats... Eller jo, idag diskuterades Rasmus! Ras mus...
Men kära nån.
sand ras
Nej, Sandras menade jag.
Miniräkmun.
Men nej, miniräknare skulle de va.
Jojo, visst ser ja bra med glasögonen. Det enda är att ögonfransarna slår i varenda gång ja blinkar! Rövars (Åh vad bra de blir när man precis tagit mascara :P)
Hur ska man svara inför något som det här?
En liten sång om frihet.
Min bil?
Jag, moi, fick dra vem av politikerna som vann en signerad kokbok.
Glöm inte, det är piffet i puffet, som gör det!
Och vi är ett underbart gäng.
Vill du åka i min beämve?
Okej. Men jag vet inte vilket benet ja ska stå på.
Är du me?
Ja, kom bara.
Men min hjärna strejkar.
För alltid
Då inser man kanske att det man var, inte längre är det man är. Då, det var då. Då, man var på sin höjd. DÅ man bara kunde blicka ner i backen framför sej. Som toppen på en pulkabacke. En seger. DÅ kunde man bara susa ner för backen, man hade vunnit. Och nu inser man att man är nere för backen. Att det inte längre finns något upp. Man är fast, här nere.
Och många gåner får man frågan varför det är så här. Och jag svarar att det är sån här jag är. Inte sån jag vill vara. Utan sån jag är. Men folk ska blunda. Det är meningen. Fast sedan finns det dom som inte förstår. Och man vill hjälpa.
Jag vill kasta mej ut för ett stup. Inte för konsekvenserna. Utan att få känna hur ett fritt fall verkligen känns. Bara susa ner, och känna friheten. Det är VERKLIG frihet. Tänk att möta marken. Möta vattnet. Att bara sväva ner. Som en fjäder. Som en fjäder utan fjädrar. Falla tills det inte går mer. Men då vill jag stoppa tiden. Jag vill finnas kvar för alltid, i fallet.
JAG VILL FINNAS KVAR FÖR ALLTID, I FALLET
Is är som...
Blir spännande.
Man kan hoppas man inte trillar ner från flaket.
Annars hade de vart lite pinsamt.
Kanske.
Rikitikitava rikitikita
När vi kommer inte i omklädningsrummet,
sätter vi oss ner och avnjuter choklad.
Och då,
då mår vi som allra bäst.
Men var är vintern? Det är störts chans på 40 år att vi inte får någon vit jul. Och jag tycker det är förfärligt. Jag måste ha snö. Jag måste ha minusgrader. Jag måste det! Annars får ja väl skapa några själv.
Det är kul att krossa det.
Ett ljus...
Tänk om tiden var som ett adventsljus.
Tänk om man glömde att släcka ljuset, och det helt plötsligt blev den tredje, eller kanske fjärde december.
Undrar hur det hade kännts. Undrar om man egentligen hade velat det.
Nej, jag tror faktiskt inte det.
Och man kanske skulle ta och sätta sej på en båt.
Och fara ut, i kalla vindar och stora vågor.
Kanske skulle man sitta där ensam, invirad i en tjock vit sjal, och med en kopp choklad.
Kanske skulle man tappa årorna, och bara virra runt.
Kanske skulle man sitta där ensam i båten.
DÅ hade man inte kunnat göra något åt sitt liv.
Då hade man inte gjort en fluga förnär.
Men det är inte verklighet.
Ett två, Lusse Lelle
Jag har byggt ett hus.