baramoi

Och det var mörkt ute, men man kunde se ut. Och hon såg på granen med lamporna i som vajade i vinden. I vinden, i blåsten. Det var storm.Och då fick hon syn på sin spegelbild i fönstret.. En spegelbild som bara var ett skal. Den sista klunken vatten dracks ur glaset, och hon lämnade där och då sitt inre. Hon vandrade iväg bort från blåsten och mörkret. Men det var bara skalet som gick...

Skal, nästan som tacoskal. Som man först delar. Och sedan slänger man ihop det med allt annat och äter upp det. Och det är glömt för alltid.


Det är inte ditt fel.
Det blev bara så.




När ska man sluta tänka? Aldrig.





Jag tittar ut. Ut i blåsten och mörkret. Lampor vajar i en gran. Jag ser min spegelbild...