Vi har alla fått uppleva det tillsammans

Nu är jag hemma och jag vet sannerligen inte om jag ska skratta eller gråta. Visst, en massa saker framför en har man som är roliga att se fram emot men jag måste säga att jag verkligen trivdes på Santorini. Jag vet att vädret var lika fint hemma men inget går upp mot utomlandskänslan. Sola, bada, gå på strandpromenaden, äta ute, snylta till sej en och en annan drink.... Ja, för det var jag och Sandra bra på speciellt när det gällde Alexis. Åh, jag tror att vi alla tre är kära i samma grek. (nåja).

Vandringar upp på bergen och från en stad till en annan gör att vi nog alla har fått lite extra benmuskler. Men med skönsång (not) på vandringen gick allt mycket lättare även när man var på öppna landskap när solen gassade. Båttur till dom varma källorna vid vulkanen och där satt vi, med benen dinglande utför båten och andades in livet.

Och det var där vi förstod varför himlen speglar sig i havet. För att vi ska kunna komma den närmare och känna lite på svalkan den ger vid ett välbehövligt dopp.

För badat det har vi gjort i massor. Havet var salt som få vilken resulterade i att handduken var helt stel när jag kom hem. Men vad gör väl det? Att veta att den är full av salt, vatten, solkräm och lite granna vulkansand gör att jag bara vill sniffa på den ännu mer.

Och utekvällarna var... dötrist och tråkiga och... alldeles underbara! vid 5tiden begav vi oss in från stranden. Fixande och sedan ut och handla. Tillbaka till hotellet och lämna av inköpen. Ut igen för att äta middag. (posseidon har vår särskilda plats) Tillbaka till hotellet för att där träffa klassen och dricka ett och annat glas vin. Ut igen för att hitta pånåt skojsigt att göra. Vid 5tiden släcktes lamporna och vid 8tiden ringde klockorna. Är de så konstigt att man var åt det slumrande hållet är man kom hem?

Och på tal  om hotellet. Stackars städerska. VI stökade ner nåt alldeles förfärligt. Minsann. Men honn var riktigt duktig. Kritvitt hus, med blå fönsterkarmar och dörrar. Inte sådör dassblått som i Sverige. Nej, här snackar vi klarblått osm edn blåaste himlen på sommaren. Åh så härligt.

Nej, nu längtar jag tillbaka alldeles förfärligt.
Det sker väl nån uppdatering med bilder, men hoppas inte för mycket. Dom bästa sakerna har man ju faktiskt som minnen och inte på kort. Och allt har man inte heller på kort,
dels för att de inte är för allmänheten
dels för att man missade ta kort

Men för att citera Johanna P,

Vi fick ju uppleva det iallafall

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback