baramoi

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt mig själv. Inte för att jag på något sätt har ett mer eller mindre spännande liv än någon annan, mer för att jag förstår situationerna jag utsätter mej för sämre och sämre. Att få tekniska bevis kan ibland twista om huvudet på mig och ställa frågor  som inte ens jag själv kan besvara. Dessa situationer är sådana som hålls för en själv, och någon speciell. Som jag läste i en bok en kär vän gav mig, "vänner är de som vet allt om dej men som ändå älskar dig gränslöst".

Tack.





Gårdagen är avslutat. Eller förrgår, hur man ser det. Min sista utgång i sverige som ung. Ja, för när man flyttar blir man väl vuxen. Skumt.

det blir det på lördag afton. Känn er inbjudna.
Sista utekvällen i Sverige för min del på ett tag och jag hoppas att inte allför många tårar sprutar från mina ögon. Snyft. Men, är det sista kvällen ska de också märkas, på flera sätt.

Och för att glädja er där ute kan man nu även säga faväl till den gamla Amanda, eftersom jag nu slutat med choklad. Istället lever jag på Risentas produkter, vilka i mina ögon lika väl skulle kunna kallas fågelmat. Ja, dom innehåller egentligen inte något mer än frön, sojabönor och majs. Flera försök till att få dom godare beprövas, salt, rostning, honung och ett desperat försök med chili. Men inte hjälper det. Jag känner mej fortfarande som en pippi utan tänder när jag gnager i mej dom små kornen, och inte en enda njutning har jag än fått, vilken skulle kunna mätas med chokladens ljuva vattning i munnen.

A bientot, efter den ljuva helgen

Okej, hela livet kretsar kring flytten, kanske inte så konsigt. detta resulterade även i drömmen att jag tog en dagstripp till Lons för att leta efter familjen Prosts blå dörr. Men nej, jag försvann bland parkerade bilar och cafeer istället. Hoppsan, kan detta vara en varning för hur de blir i Montpellier?

Där befann vi oss till efter midnatt, min kära syster och jag. För vi befinner oss i SThlm båda två, en sista gång innan jag beger mej mot ett nytt land. Och vad händer där, på barn med stans bästa drinkar en mpndagkväll, jo. Ett franskt gäng från Paris, Nice och Tolouse befinner sej två meter bort och efter ett antal försök till kontakt (ja, efter att emma var övertygade om att dom var fransoser pga att en var en kopia av Wolf och dom andra dansade som fransoser) kläckte en till slut ur sej "leaving already?". Japp.

Det var ödet. Nåja.

Ja, det är frågan om det inträffar. Men på x antak dagar har jag fått flera erbjudanden från familjer. Det som lockar mest just nu är en 2barnsfamilj i centrala Paris med utsikt mot Eiffeltornet eller en annan 2barnsfamilj i Montpellier. I mitt Montpellier som jag kommer kalla hem snarast. Så frågan är. Faktum är ju att flytta till Paris liksom är hela grejen med min trip. Okej, inte hela. Men grädden kanske.