baramoi

Jag uttrycker ett milt "putain" om min situation just nu. Att en vändning kommer förr eller senare vet vi väl alla, men att den skulle komma under 16 minuter och 12 sekunder får mig att häpna och jag känner mej med ens som en sämre människa. Jag längtar till Frankrike, tröstlyssnar på Toi + Moi (kära Jennie och Montpellier) och funderar låtar tillSunwing, tillvaron känns givande.

En glad Amanda och en snygg rädisa. Ja, jag lever.

Jag är alltså hemma. Jag har fått äta min svenska mat, dricka min svenska mjölk och hälsat på alla dom jag tycker om mest. Jag har fått konstaterat att en förfärlig körtelfeber härjar i min kropp och alla mina kläder är rentvättade och luktar hemma. Ändå känns det så väldigt konstigt och vardagen har redan inställt sej, efter två dagar. Jag vill tillbaka till Montpellier, jag saknar mitt liv där. Hela jag är kluven, och det på grund av flera faktorer. Jag känner mig väldigt dämpad och förvirrad, och så ganska så ledsen på ett hörn. Varför ska allt förändras så bara för att allt återgår till vardagen?

Som jag har längtat efter denna dagen, den sjunde april. Idag ska mina sinnen få smaka svensk mat igen, kall svensk mjölk och Fun Hallonsaft. Jag kommer nu, idag. Så vi ses!

Vad dålig jag avrt på att skriva. Ja, det kan man tycka men jag har faktiskt inte orkat då jag har varit alldeles för sjuk för att ens orkat trycka på en knapp. Detta har resulterat i att jag de senaste dagarna tittat på varenda samhällsprogram på svt, jag är helt enkelt expert på Sverige just nu.

Och hur går sjukdomen? Inge vidare, jag åker hem tidigare. Men oj vad det ska bli skönt att få komma hem. Dock vet jag ju att jag kommer sakna så mycket här i Montpellier, för jag älskar ju det verkligen. Kommer saknar min första lägenhet (ja, den har väl varit min ändå?), min underbara väg til skolan, själva skolan... Det är bara till att fortsätta räkna upp saker. Något jag däremot inte kommer att sakna är maten. Att franska köket är känt vet ju alla, men vad gör man när man som svensk student kommer hit och ska försöka använda allt då? Nej, de går inte. Heja svensk husmanskost = lättare och mättare (ja, alltså man blir mer mätt...)

Men Mara, mins rumskamrat försöker minsann få mig att äta. Häromdagen kom hon inrusande med ett kinderägg. Jag slog genast sönder det och byggde ihop den lilla figuren. Chokladen ligger fortfarande orörd - i papperskorgen.

Ja, jag lever fortfarande trots allt. Dock har lite saker hänt de senaste timmarna på denna vecka. Jag har bland annat besökt det franska sjukhussystemet. Upp i en smal trappuppgång alldeles jämte skolan, in i en rökig lokal och jahapp; så var man direkt i läkarens våld. Han hade totalt fel eftersom han sa att jag har allergi och att jag ätit något dåligt. Men lilla doktor; jag har aldrig i hela mitt liv haft en allergi och varför är inte Fia sjuk med då vi ätit samma saker? Men jag gick däreifrån ett sjukintyg och tre recept rikare. Nej, jag tänker inte köpa en enda medicin.

Därför knaprar jag fortfarande alvedon och ibumetin, på fastande mage. Detta resulterade i att jag mitt i mataffären fick sätta mig på golvet, en fransk tant blev nervös och ordonerade frukost. Jag köpte äcklig ananasyoughurt och mjöliga äpplen. Jag har försökt mig på att äta makrill, fy! Två grova brödskivor ligger så gott som orörda och makrillsburken är bara massakerad. Resultat: min mage innehåller 4 alvedon, 1 ibumetin, 2 mjöliga äpplen, 1 äcklig youghurt, 1 tsk salt, 1 kopp te. Oj, det här har varit en riktigt bra matdag.

För dit beger jag mig nu. Efter att ha legat still i en säng under en hel veckas tid, varken kunnat egentligen äta eller dricka tar kål på mig. Feber, huvudvärk, ögon som svullnar mer och mer... Dessutom har jag börjat få rejält ont i magen nu med, attans. Så ja, som sagt, nu åker jag till sjukhuset och tänker få nån dom på de här. Önska mej lycka till.

Här sitter jag med mina fullt uppspärrande ögon. Aj, de gör ont.