Hej Hans
Och dom frågar varför bloggen är som den är.
Och jag svarar att den är som jag är.
Men nu har dett gått för långt. Visst Sandra, granar är fina, men kära du, vi får sluta prata om dom.. De blir bara ännu mer oseriösitet. Fast det kanske är det som är meningen med att ja känner dej.
Hej Hans
Hej Hasse
Hej Hans
Staffan. Nej. inte Lucia utan Staffan. Och det enda Emma (Emma. inte Emma) tänker på här hur han ser ut. Han är ju över 50! :P Menmen, vi är som vi är.
Känslokall?! Oui, c'est moi. C'est moi dans un nötskal. Je ne sais comme on dit nötskal en francais. Donc, je dit nötskal en suedois. Känslokall. C'est moi! Så är det.
Grannen är uppsatt, och glittret och hela baletten. Och imorn kommer luciaflickorna hit och äter. Mysigt. Det blir julmust?! hoppas jag. Sen ska jag ut och lussa. :)
Kan jag få veta nåt själv först...?!
Och när ni (läs du) säger nej, då backar jag. Men när jag backar från er (läs dej) är det fel. Man är instängd. I en gränd av rödbruna tegelplattor. Eller vad det heter. Och man står där och kan inte klättra upp. Om bara någon kunde slänga ner ett snöre. Felet är bara när det bakom mej kommer för nära. Då sviker snöret och dess ägare mej, och kvar står jag med repen i handen och ondskan hängande över mej som ett moln av rök, grannens brända köttbit.
Och livet dundrad fram som ett tåg som på en tågräls.
Ibland, när tåget stannar vid en station, får man ett andrum..
Då inser man vart man vill.
Och ibland åker tåget på somriga vackra ängar,
med raps.
Då förstår man allt det vackra man har i sitt liv.
Men när man åker genom mörka tunnlar,
vill man allra helst av allt hoppa av.
Hoppa av och låta tåget fortsätta,
och jag står kvar och vinkar av dom andra.
Dom andra.
Några för sista
gången.
Msn är bara känslokallt prat.
Men det vågar jag inte säga högt.
Jag föredrar the real world.
Känslokall, som jag,
som den man jag är.
Och jag svarar att den är som jag är.
Men nu har dett gått för långt. Visst Sandra, granar är fina, men kära du, vi får sluta prata om dom.. De blir bara ännu mer oseriösitet. Fast det kanske är det som är meningen med att ja känner dej.
Hej Hans
Hej Hasse
Hej Hans
Staffan. Nej. inte Lucia utan Staffan. Och det enda Emma (Emma. inte Emma) tänker på här hur han ser ut. Han är ju över 50! :P Menmen, vi är som vi är.
Känslokall?! Oui, c'est moi. C'est moi dans un nötskal. Je ne sais comme on dit nötskal en francais. Donc, je dit nötskal en suedois. Känslokall. C'est moi! Så är det.
Grannen är uppsatt, och glittret och hela baletten. Och imorn kommer luciaflickorna hit och äter. Mysigt. Det blir julmust?! hoppas jag. Sen ska jag ut och lussa. :)
Kan jag få veta nåt själv först...?!
Och när ni (läs du) säger nej, då backar jag. Men när jag backar från er (läs dej) är det fel. Man är instängd. I en gränd av rödbruna tegelplattor. Eller vad det heter. Och man står där och kan inte klättra upp. Om bara någon kunde slänga ner ett snöre. Felet är bara när det bakom mej kommer för nära. Då sviker snöret och dess ägare mej, och kvar står jag med repen i handen och ondskan hängande över mej som ett moln av rök, grannens brända köttbit.
Och livet dundrad fram som ett tåg som på en tågräls.
Ibland, när tåget stannar vid en station, får man ett andrum..
Då inser man vart man vill.
Och ibland åker tåget på somriga vackra ängar,
med raps.
Då förstår man allt det vackra man har i sitt liv.
Men när man åker genom mörka tunnlar,
vill man allra helst av allt hoppa av.
Hoppa av och låta tåget fortsätta,
och jag står kvar och vinkar av dom andra.
Dom andra.
Några för sista
gången.
Men det vågar jag inte säga högt.
Jag föredrar the real world.
Känslokall, som jag,
som den man jag är.
Kommentarer
Trackback