baramoi

Ack, vad vänligt. Fy, vad glad jag blev.
Kan bara säga att klassen gör så mycke bara genom att finnas där, jag menar, vilken naturklass har upplevt så mycke som vi tillsammans?! :P

Valbrog. Känns som om det är en aning överskattat. Jag menar, vad händer. Fylla och slagsmål för en stor del. Ändå väljer man att gå ut. Nåja, kanske bra att inte ha för stora förväntningar. Istället sitter jag i lugn och ro med en chokladbit och spolar i håret. Lyssnar åter igen på Grease (japp, som dom senaste dagarna för att lära mej allt..) och ögat tåras av att linserna suttit i för länge och för att jag plötsligt kommer på att jag kommer sakna klassen. lite.

Och, hör och häpna. En lastbil är fixad!!!!
Tack vare vår käre Erik. Efter telefonsamtal till samtliga åkeri i Mark, mail, och radioprat är allt alltså fixat. Merci så mycket. Känns bra att allt slit lönar sig. Lite. Tack encore un fois.

Nu är det väl dags att städa. För faktum är att flickorna komemr. Sandra och Johanna och äntligen ska vi, bara vi faktiskt, träffas och fixa lite inför eftremiddagen. Det var då längesedan. Resultat? En annan dag.

Ja, det var ett tag sedan den här festliga utekvällen var. Men så var det ju också ett tag sedan jag uppdaterade mej sist.... Det är iallafall en sak jag kommer sakna, utekvällar med flickorna. För efter förmaningar från Sofia att man i Montpellier aldrig bör gå hem berusad själv på kvällarna då det lätt kan hända nåt blev man lite nervös, och jag hoppas innerligt på att få bo med nån skojig person som liksom jag då och då vill söka mej utåt. Och som en kär vän sa, "i Frankrike dricker dom vin som vatten, så akta dig".

Något jag inte komemr sakna däremot är den stylade delen av Sverige. Man blir som man umgå och lever. Därmed antar jag att en del i sig själv också finns där. Men fy farao vad skönt de blir att komma ifrån de där. Det ser faktiskt ut som om folk ska ut när dom ska till skolan. Därför ska jag dagen till ära enbart bära jggingbyxor. (okej, jag är inte i skolan idag...) fusk, ja vet.





Och snart är det även dansuppvisning. Ingen tvivlar väl på våra snygga kläder. Klänningar är sydda, hankar påsatta, handskar lagade, skor fixade, nätstrumpor lagade. Ja, det mesta är väl egentligen klart. Och då blir det till att "skaka rompat". Tjo. det finns  bara ett fel.

Och på tal om att skaka rompat.
På fredag ska här träffas Gothia chefen. Inte för att jag ska skaka rompat för honom, men det ska göras i sommar. Nej, alltså, inte för honom då heller, men för 40 000 andra! hehe, tjo, jag hoppas på det bästa. Problemet är bara att jag är på gränsen för gammal. Jaja, med två tofsar och silvertejp som binder in både det ena och andra ska jag nog kunna se ut som 14! Tro mej! Därför sitter jag och lyssna rkonstant på grease och övar massa stämmor. Aiaiaaa! vackert.


Och mitt nu, i skrivandets stund ringer min mobil. Radion!
Iiiii.
Jahapp, då har man varit med i radion i direktsändning. Hehe. Jag sandra och Johanna skrev nämligen ett brev till radionom att dom kunde eftersöka en lastbil åt vår klass. Och vips, det har dom nu gjort.  Tjoooo, jag hoppas på det bästa :D

Nu är det bara 362 sidor kvar av min kära franska roman. Jag har alltså tagit mig i kragen och läst 50 sidor på en vecka. Det innebär att jag framöver bara kommer behöva läsa cirka hundra sidor i veckan. Lugna puckar. Not.

Franska och Lars i all ära, men ibland känner jag att jag vill bita sönder franskaboken och skicka den på raka spåret till soptippen. Attsingen! Det enda positiva med franskan just nu är att jag på fredag ska på ett finfint möte om min trip och att jag bara har 2 frågor kvar på recensionen av Le Petit Prince. Icke dåligt!



On ne voit bien qu'avec le coeur. L'essentiel est invisible pour les yeux.
Barnbok?

Vi ska umgås hela sommaren.
Nåja.

Tanken är att vi iallafall ska tillbringa de närmaste helgerna ihop eftersom uppvisningarna närmar sig. Tanken var också att vi ska tillbringa Gothiainvigningen ihopå. Nu vet jag dock inte hur det kommer bli, då Hanna komemr sitta på läktaren och jag antagligen på scen. Illa för våra planer!
För jag har tilldelats ett tillfälligt sällskap några  helger under våren

 

Annars hade vi kunnat fortsätta på den blå och silvriga stilen, ack vad hett


Projektet är klart,
Redovisningen gick så bra som den kunde med tanke på de ynka förberedelserna.
Hallelujah.
och jag har fastnat för Ella Fitzgerald

DÅ var min framtid bestämd, minsann.
Högskolan, nope, tror inte det.
Tack och lov för att man fritt kan åka iväg, tack och lov för att jag inte befinner mej i The Stadie. Tjo, det är min melodi.Sitter med Pyllerå och kommer fram till att ja kommer sakna henne. Dock inte lika mycke somalla andra. Hon kan dock inte hälsa på mej... Men, avd har man webkamera till! (Nej, nu ska här inte misstolkas)

Och jag har precis haft ett förtroligt samtal med Efflam! Vilken snubbe, tack för all info! Hoppa i havet, hälsa på mej, titta ner på vårt lilla Sverige. Kand e bli bättre? (en fördel är att jag med Sverige lämnar afron och därmed blåmärkena)

Ja, för det slogmej, hur sköven får man med saker för ett halvår i en resväska på 20 kilo?! Jag skulle behöva en sån väska till skorna ja vill ha med. Attan. De funkar inte. Bara ett par joggingskor tar ju upp en gigantisk plats...

Ursäkta mej, varför väljer inte folk att se mer?

Blåmärken är underskattat. Det är mer än en blåsvart kluymp på kroppen. Det är bevis på hård träning. Minsann. Efter konstant kullerbyttslagande i en timme är reultaten ett blåmärke på vardera fotknöl, ett blåmärke PÅ vardera fot, ett blåmärke på höger axel och två blåmärken på ryggraden. Det är väl där det knäcker varje gång man rullar runt antar jag.

Ack, det är som att ta upp en gammal dammig vän, både bloggen och kameran.



Jag har fått nippror på att åka till Nice och nu ska det minsann bli av.  Bort från det stylade Sverige där vi går på fest var och varannan dag (döm av klädseln, tack du) och bort från det vi här kallar roligt. Mot Nice där plugget väntar men också en annan frihet och att dessutom klara sig själv. Åka själv bort från fördomarna till ett annat land, andra människor, andra möjligheter. Fixa en fransman, leva på honom och skaffa hus på franska kusten. Nej okej, så långt kanske det inte ska gå! Än. Men själva grejen. Vart man än går så finns det inga svenskar, horray! Okej, jag älskar mina kära här hemma, men för sköven, det är ändå itne fel att hitta nytt. Hitta nytt var grejen. Hitta nytt. Sätta sig på ett flygplan med fullproppade väskor för månader framöver, att inte fatta hur man ska klara det. Ändå ångrar man sig inte, och fastän man fäller en eller två tårar så vet man att det är värt det. Ja, fy farao, här ska resas till Nice. Och nej, jag tror att saknaden till Sverige inte kommer vara så befintlig hos mig.

Åt4er en film har plöjts igenom, denna gång en version av världens mest sedda serie, Agains the Wind. Snyft och snyft och snyft. Det är min stil på filmer det. Tar någon fram en sån åt mej är jag smält.. smält, ja.

Och efter dagens diskussion med Anette om ett latt barn/ett lat barn är dagen fullgjord och jag kan gå till afromoderna utan dåligt samvete över att ja inte pluggat.

So long