baramoi

DEL I

Hittills har resan bara gåt tpå rätta banor och jag sitter just nu på flygplatsen i Paris och väntar på att kunna ta mig vidare hem, till Montpellier. Dagen började stärkande med en gigantiskt macka med ägg och kaviar, och så en kopp grönt te, mums. Väskan fylldes allteftersom på i morse; smör, kanelbullar, havregryn, choklad, godis... You name it! Vid tio tiden begav jag och mamma oss också till farmor och farfar där vi avnjöt en massa god fika som vanligt. Ja, det är mysigt där tycker jag, väldigt mysigt. Sockerdricka, semlor, farmors gula kaka och en massa annat mumsigt. Kunde inte bli ett bättre slut på min Sverigevistelse denna gång. Nu hoppas jag inte att jag kommer tillbaka förrän i April.

Och vid tvåtiden begav jag och familjen oss till flygplatsen. Där slank det ner ännu en macka, har jag sagt att jag äter när jag blir nervös? Och så efter ett inte fullt så sorligt farväl hamnade jag på planet bredvid en annan svenska, dessutom en mycket trevlig sådan. Vi pratade konstant hela vägen och det var en riktig tidsdödare! Dock kunde jag inte hjälpa att jag blev lite avundsjuk när hon sa att hon skulle bege sig till Brasilien i två månader, det lät faktiskt inte helt fel. Samtidigt förstår jag inte riktigt att hon vågade, men tanke på att hon var rullstolsbunden på grund av en nervsjukdom. Ja, tänk om världen var full av sådana kämpar!

Flygturen gick väldans lugnt kan jag meddela, turbulensen existerade inte! Efter att ha sagt ajöken till... oj, jag frågade inte ens vad hon hette! Men efter att ha sagt hej då till denna fantastiska tjej gick jag i alla fall till min gate och här sitter jag nu, 53D. Det har varit en riktigt härlig tid hemma trots allt, och jag har verkligen avnjutit allt svenskt som går att avnjuta. Men jag ser verkligen fram emot att till slut få landa i Montpellier och komma hem till mitt place så att säga, packa upp väskor och återgå till vardagen. Ska bli riktigt kul att gå till skolan imorgon, och eftersom de inte vet att jag kommer till skolan blir det lite extra kul att överraska dom. Ska även ta med mannagryn och de andra beställda grejerna till svenskorna. Kaviar, turkisk peppar.... Med mera. Dessutom tänkte jag ta med fyra kanelbullar som vi kan festa på i pausen, jag har nämligen med mej sisådär 40 stycken! Nu ska jag minsann ha en härlig resterande tid i Montpellier och inte lida någon mat-/sötsaksnöd.

Och lika roligt det känns att komma tillbaka till Montpellier, lika tråkigt är det att inse att jag har dryga två timmar kvar att vänta. Nej, det är inte alls lika länge som sist men jag tycker att det är tillräckligt! På senare tid har jag inte gjort annat än att vara ute och rest och väntat på flygplatser, det har blivit som mitt andra hem. Folk måste snart börja känna igen mig och min dator som jag får upp varje gång! Jag börjar helt enkelt få rutin på resandet... Så mycket rutin att jag till och med reser med högklackat denna gång! Dock är det inte på grund utav rutinen, utan för att jag varken kunde resa i öppna sandaler eller i speakers till kjol (ballerinaskorna och de andra paren finns ju fortfarande kvar i MPL!!!)

Nu är väl tanken att jag inte ska behöva skriva här mer. Jag får ta upp en bok och läsa litegrann (den är slut), gå i taxfree (NOT, det finna inga här) eller sova lite grann (omöjligt då jag bara har en stol till mitt förfogande). Önska mig lycka till!

DEL II

Nej, jag kunde inte hålla mig från att skriva. Jag har nu suttit i x antal timmar och spelat olika spela på datorn, so folk måste väl tro att jag är värsta spelnörden... Men vad gör man inte när man sitter helt ensam på en flygplats utan att ha något alls att göra. Jag har även hunnit med att gå igenom hur jag ska lägga upp kvällen för att komma i söng så tidigt som möjligt. Men hur jag än gör har jag i alla fall kommit fram till att jag inte kommer kunna vara i säng före midnatt, men, det är ju trots allt en helg som kommer (hjälp, där jag ska fortsätta att förbereda min exposé). Funderar skarpt på att ta taxi och låta Air France ersätta mej eftersom de ställde in mitt plan idag igen (!!) men då måste man ju ha kvitto och det kanske inte är helt enkelt att få. Dessutom känner jag att är det fint väder kan det nästan vara lite härligt att gå med tanke på att man har varit inomhus och bara suttit ner en hel dag. Jag får helt enkelt se hur jag gör; nackdelen är ju dock att jag har en nedrans väska innehållande 22 kilo, plus handbagage och dator. Men skam den som ger sig, och blir jag hungrig på vägen kan jag alltig äta lite svensk mat, horray!

Men i allvarlighetens namn kan jag väl knappast sitta vid datorn mer, jag kommer att få fyrkantiga ögon. Så nu stänger jag luckan för dagen, det är ju trots allt bara en halvtimmes väntan kvar nu (bra jobbat Amanda!!)

(Och har jag kommit på att det just nu är fördel att det bara är jag som är utlänning i vänthallen, de tror kanske att jag är en väldigt duktig student som sitter och skriver examensarbete - hoppas kan man alltid)



Jag ska även tillägga att när jag satt på planet från Paris till Montpellier flög vi så nära Eiffeltornet, och inte i vilken stund som helst, utan när hela Eiffeltornet lystes upp av tusentals små gnistrande lampor - det var magiskt!