baramoi

Hänt i helgen: Grabbarna var röksugna, och eftersom jag inte är ett stort fan av rökrum besämde jag mig för att vänta själv utanför, det vill säga i princip inne på klubben. Det var grymt mycket folk, och därför ställde jag mig lite i skymundan framför en dörr med ett sånt där långt handtag som går över hela dörren = nödutgång. Vad jag inte tänkte på när jag lutade mig mot dörren var handtaget, som man alltså trycker ner... Och med min tyngd på detta...

Tuuuuuuuuut!! Ett öronbedövande alarm börjar ljuda över hela klubben (som för övrigt bestod av ett tiotal dansgolv) och lampor tändes upp för att visa vägen ut för alla. Jag skäms, blir omringad av sisådär fem vakter (vad trodde dom ja skulle göra??) och ler försiktigt... Jag hör ett "les blondes" från dom, snurrar på en lock och nickar. Ibland är man glad över att vara en lång, blond svenska.

Mina franska småbröder är inte så små längre. I fredags fyllde dom tio år, 10! Jag bakade chokladtårta med glasyr, vaniljkräm och grädde, satte 10 ljus i och dekorerade med kristyrblommor och siffror. Ljusen tändes och en fruktansvärd sång på franska startade när jag slängde upp dörren vid 8tiden på kvällen. Men dom blev överlyckliga, hoppade upp och ner och blåste ut ljusen innan kameran ens kommit upp ur väskan. Två paket togs med, och pedagogisk som jag är blev det två böcker. Rafaël om dinosaurier, och Tristan en om rymden med tillhörande 3Dglasögon. Allt för att dom ska läsa lite, inte spela så mycket DS, varva ner på kvällen. Jag saknar dom, sniff. Men det är fint att dom inte glömt mej, och de finaste orden man kan få viskades i mina öron "Du är den bästa aupairen man kan få, jag älskar dig. Och jag är din lillebror vet du"

Jag är trött, eftersom läggdags igårkväll blev framflyttad till idag morse. Jag åkte till Le Loft med mina käraste två fransmän, dansade och sjöng. Åkte lyxig bil och drack champagne, dock inte lika dyr som förre helgen, hoho. Jag hade det mer än super och ännu gladare blir jag när jag stöter på Romain på dansgolvet. Det kan nog vara den mest femenina killen jag någonsin träffat - jag blir rent av en grov rörmokare jämte honom. Men med tajta jeans, tröja, kedjor och ringar och ett pipigt "ca vaaa" kan man ändå inte låta bli att tycka om honom, goding där.

Och annars lever jag. Har fantastiska vänner, bra jobb och bästa nätterna någonsin. Montpellier med svenska och utländska vänner var underbart, men inget går upp mot att ha fransoser som sällskap. Inte trodde jag för ett år sedan att jag skulle fastna i en hiss med fem fransmän på ett diskotek i Paris... Upplevelser på hög nivå, hoho!

Idag begav jag mig åter igen till en audition för Disneyland, jag blev ju åter igen kallad. Det blev dansande och lekande igen, och jag var både Prosit, Kapten Krok och Snövit. Annorlunda denna gång var dock att jag och en tjej blev kallade att stanna kvar, och efter diverse mätningar och kollande från alla vinklar fick vi berättat att de var intresserade av oss till figurer: Tania skulle få bli Tingeling och jag Askungen. Vi båda skvätte en tår och väntar svar i slutet av April. Och på två av korten de tog fick jag se ut såhär - som en fånge ungefär.





Men om jag inte blir Askungen ska jag nog åka till Finland och satsa på karriär som Lilla My...

Jag var ledig i helgen, och tänkte utnyttja den till fullo. Därför tog jag tåget in till Paris med tillhörande Caroline. Vi köpte en flaska bubblande vin, en ost, och festade med magarna fulla av pasta och pesto.

Vi tog tillfället i akt att vi enbart var två blonda svenskor, och bestämde oss för att försöka komma in på den just nu hetaste klubben i Paris, VIP Room. Hoho, kön var lång och de flesta blev nekade. Men vi på finfina klackar som gjorde oss 13 centimeter längre kunde dom inte neka till. Efter en genomgående granskning från topp till tå fick vi komma in, det ni!!

För att ytterligare förklara vilken nivå klubben ligger på, kan jag säga att jag köpte ett glas champagne för 20€, och Caroline en Sex on the beach för 25€. Vi insåg ganska snart att vi i sammanhanget kanske var de fattigaste där inne, och såg då ett bord inne på VIP avdelningen med enbart killar. Tillfället togs alltså i akt, och efter ett oskyldigt leende blev vi inbjudna som gäster. Med otaliga flaskor på bordet vill jag inte veta vem som stod för notan - en normalstor flaska champagne ligger nämligen på 600€.

Vi hade dock världens roligaste afton, och kände oss superfina i likadana stay ups - tack H&M (för varför ska man ha räliga strumpebyxor som går upp till navelen?)



(Men oroa er inte, vi hade ordentliga klänningar över som täckte både fri hud och spets)

Våren är kommen, en vår i Paris. Jag njöt av en tre-timmars skogspromenad i morse, satte mej ner på fuktigmossa och njöt av ett äpple. Lyssnade på fågelkvitter och njöt av mitt egna sällskap, det är inte fel att tänka ibland.

Nu ska jag in till centrala Paris, ta mig ytterligare en promenad - dock inte i lika ren luft.

Är det så konstigt att man är patriotisk och tycker sverige är sådär obotligt vackert?

Nu ska jag säga er hemma en sak.
Tänk på mig när ni tittar i skåpen och inte hittar något ätbart - när det egentligen finns 20  delikata godsaker att sätta tänderna i. Tänk på mig när ni klagar över vit glittrande snö som inte vill sluta falla, och tänk på mig när krokus och snödroppar tittar upp. Tänk på mig när ni går in i en mataffär och hittar allt ni vill ha, och släng iväg ytterligare en tanke när ni går upp i välstädade hus utan skoavtryck överallt. Tänk på mig ibland, tack.

Jag lever, jag är tillbaka. Mycket har hänt, men Amanden är på topp - hoho. Jag jobbar på i Zadig et Voltaire, ser folk slita efter "det Billiga" i märkesbutiken och ler åt folk som köper ett par sockar för 20€ för att få gå runt med papperspåsen med grön rosett på. Jag har gråtit en massa över paket jag fått hemifrån, först familjen och sedan Jenny - hon hade lagt ner choklad åt mej! Den nya Gesihan, jag blev helt varm. Jag har åter igen blivit kallad till en uttagning på Disneyland, skumma dom däringa...

Och så har jag blivit fransyska. Nej, bara några procent till. Jag har nämligen fått mitt alldeles eget Carte Bleue, med tillhörande checkar. Lilla jag kan alltså numera betala i checkar vilket jag faktiskt tycker är ganska underhållande. Jag har dessutom fått in min första lön, och dessutom tjänat mina första lunchkuponger. Så funkar det här - en del av lönen får man i kuponger för att äta på restaurang med. Åh nej, nu måååååste jag ju gå ut och äta...

Och livet lunkar på annars. Längtan efter Sverige har gått bort till viss del, men jag kan fortfarande inte låta bli att undra om påskharen kommer ända till Frankrike och lägger ägg i trädgården. Så jag kan springa ut i morgonrock, lyfta på kvistar och bli barnsligt glad när man ser ett färgglatt ägg. Jag får ta ett snack med den franska påskharen.

Men inget blogginlägg utan sjukdom, eller hur, det har blivit tradition.
Här har ni mej, ser det bekant ut?

Idag är Amanda inte lycklig, någonstans. Hon dör lite varje dag av längtan till Sverige och hatar att inte framtiden redan är bestämd. Nu blir det jobb. Sniff.

Inatt var jag och hälsade på syster. Jag kom på morgonen, satte mej i hennes vita hus med blå fönsterluckor, på jordstampat golv och åt filmjölk. En svart inföding tittade konstigt på mej och ville inte ha mej där. Mitt emot fanns en kossa, och den klappade jag. Jag och Syltan sprang runt och jagade kackerlackor innan vi skulle sova på vita lakan i knarrande sjukhussängar, med oförklarliga fläckar på. Emma bodde stort, bjöd in infödingar och spelade Skitgubbe. Vi hade det minsann mysigt, men jag blev av någon oförklarlig anledning glad när jag vaknade upp i Europa.