baramoi

Idag har jag pussat alla mina arbetskamrater farväl. Och vi grät, allihopa. Jag fick en sjal från Zadig et Voltaire och en fin, rejäl tavla med bilder från mina älsklingfransyskor. Och så har jag ju ettnytt namn, som jag lyssnar mer till än Amanda. Pami. Je m'appelle Pami

Att lämna ett land efter ett halvår av studier som jag gjorde i Montpellier var egentligen itne så svårt. Det var planerat hur länge jag skulle stanna, jag umgicks med folk i samma situation som jag, mycket utlänningar... Men här. Här lämnar jag plötsligt mitt liv, med vardag, jobb, lägenhet och vanor. Jag har mer franska vänner här än vad jag för tillfället har hemma i sverige, och jag har landat i den franska rytmen.

Imorgon kör jag hem med min bil. Jag får franskt sällskap i bilen. Tack. Men jag kommer gråta ganska så mycket ändå, fastän jag vet att jag med all säkerthet kommer tillbaka. Om det blir för gott eller inte får Någon Annan avgöra.