Det gör ont.

Jag kommer inte ihåg när jag senast skrev något här, men nog kommer jag ihåg vad bloggen faktiskt betydde för mig. Mitt rum, mina tankar, mina rader och funderingar. Nog kan det göra lite ont att titta tillbaka och läsa vad jag skrev. För visst kommer tankarna tillbaka om man kommerihåg vad man faktiskt skrev och menade.

Livet tog vändningar jag inte trodde, och nu sitter jag fortfarande i Frankrike och jobbar på Disneyland. Efter ett kontrakt på två månader har det snart gått ett år. Vart tar tiden vägen? Varför går det så fort?

Bourriquet.

Idag blev jag dragen i svansen, pussad pa mulen och knackad pa ogat. Trots 35gradig varme oc trots att man stanger in sig sjalv i en klaustrofobiskt drakt med tillhorande huvud sa alskar jag mitt jobb. Det ar sa icke-glamorost det kan bli, man ser ingenting, manniskor knuffas runtomkring en och barn tjuter. Man svettas och tvingas byta t-shirt 5 ganger om dagen och kollegorna ser allt utom sjalva harligheten.
Men jag, JAG, jobbar pa disney oc kan fortfarande inte forsta det.
Idag var jag Ior for alla som inte forstod det. Eeyore. Bourriquet. Det ar inte helt latt att lara sig pa alla sprak.

Jag ar inte ledig forran pa torsdag, hurra!!!

Alskade Disneyland, mitt nya jobb

Idag, tankte jag ateruppta bloggen, for att jag vill minnas dessa manader pa ett annat satt an alla innersta tankar i vanlig dagbok. Jag har fatt mitt dromjobb, och det pirrar i hela magen nar jag taker pa det.

Av 6500 personer ar 16 stycken utvalda, och jag ar en av dom. Efter att ha spelat prinsessa, haxa, pirat oh dvarg framfor juryn tre ganger och lart mig koreografi i galen fart kom det efterlangtade samtalet. Jag ska inte bara jobba pa Disney. Jag ska dansa, vara med i paraden och spela figur! Jag ska ge folk drommar och en massor med gladje, gora mitt allra basta och fa en upplevelse som jag kan minnas hela livet.

Jag vill borja NU.

Fina barn

Jag kommer till jobbet med för en gång skull utsläppt hår och läppstift. Tom, 6 år, möter mej med en bamsekram!

Fröken, vad du är fin idag.
Men Tom, vad snäll du är.
Aa-a, för jag tycker du är snygg.


När man inte längre är densamma

Jag skulle aldrig vilja spola tillbaka de tre senaste åren av mitt liv, heller inte ta bort dem. Priset jag har betalt har varit högt och många gånger har jag frågat mig själv vad jag egentligen håller på med, att jag någon gång måste börja bygga något. För framtiden, för livet. Men av allt jag har upplevt i livet kan nog de senaste åren vara de allra bästa, även om hjärtat har skadats en hel del på vägen.

Men när man kommer hem (vad det nu egentligen är) med helt nya upplevelser i bagaget är det med blandade känslor. Glad för att träffa alla igen och glad för tryggheten som det innebär att alltid känna igen. Härligt att krama om familjen och uppleva Sverige igen. Men samtidigt finns känslan där av att ingenting har förändrats utom en själv och 90 procent av den vakna tiden känner jag mig mest som en outsider. För att man ser allt på nya sätt, för att man själv har förändrats något otroligt.

Det värsta är inte att inse allt detta själv, utan värst när andra ser det. När förväntningar på att Den Gamla Amanda kommer tillbaka, precis som hon var för tre år sedan bränner i ryggen. När människor förväntar sig att man ska gå in i sin gamla roll och fortsätta som om man aldrig var borta. Det är då man vill ställa sig upp och skrika, ropa och undra varför ingen kan se att man inte längre är densamma. Att man kommer "hem" med nya erfarenheter och upplevelser, även om alla inte betyder en bra förändring. När man har fått andra intressen, andra åsikter och fler frågor.

Jag tänker ofta på alla de som valde att stanna hemma och låta sina liv rulla på. Jag förstår dem på ett annat sätt och skulle aldrig tycka att de någonsin gjorde fel. Men jag tycker samtidigt inte att det är konstigt att man ibland känner sig vilse och inte alls vill återgå till sitt gamla liv, när man liksom inte ens existerat på hemmaplan under tre år. När man egentligen inte fanns hos dem där den svenska vardagen lunkade sig fram.

Jag kan numera med glädje och stolthet säga att jag fortfarande älskar att grilla en korv i svensk vinterväder, eller att ta en promenad ner till byn. Men jag kan med lika stor stolthet säga att jag numera älskar vackra underkläder, högklackade skor och välgjorda naglar. Jag älskar att tillbringa två timmar i badrummet och ytterligare en för smink och passande smycken. Jag drömmer om ett stort hus, en walk in closet, ofta gå ut och äta och dricka champagne en måndags kväll. Jag önskar mig en stor vinkällare och massor med barn.

Många reaktioner har kommit, kanske mest för allt det materiella och ytliga. Men inte innebär det att jag bryr mig mindre, eller tror att  jag blir lycklig på grund av detta. Det är bara nya intressen som växt och nya drömmar som skapats. Och nya förhoppningar om framtiden!

Mittbena



Jag gjorde mittbena (hej Nick Carter) för att förnya mej själv. Och satte på rött nagellack, tog två foton varav det ena visar min sneda framtand.

För jag ville hälsa till Sverige och säga att jag saknar er. Och säga att jag vill stoppa tiden, ganska så nu direkt.


Mitt älskade Frankrike



I början av år 2009 anlände jag som aupair till familjen Rudd. Sedan dess har livet ställts lite på ända och jag vet inte hur jag ska göra. Men jag njuter och tittar på gamla bilder, när jag fortfarande var ny i Paris och lyckligt ovetande om livets hemska val.


Älsklingsfransyskor.



Idag har jag pussat alla mina arbetskamrater farväl. Och vi grät, allihopa. Jag fick en sjal från Zadig et Voltaire och en fin, rejäl tavla med bilder från mina älsklingfransyskor. Och så har jag ju ettnytt namn, som jag lyssnar mer till än Amanda. Pami. Je m'appelle Pami

Att lämna ett land efter ett halvår av studier som jag gjorde i Montpellier var egentligen itne så svårt. Det var planerat hur länge jag skulle stanna, jag umgicks med folk i samma situation som jag, mycket utlänningar... Men här. Här lämnar jag plötsligt mitt liv, med vardag, jobb, lägenhet och vanor. Jag har mer franska vänner här än vad jag för tillfället har hemma i sverige, och jag har landat i den franska rytmen.

Imorgon kör jag hem med min bil. Jag får franskt sällskap i bilen. Tack. Men jag kommer gråta ganska så mycket ändå, fastän jag vet att jag med all säkerthet kommer tillbaka. Om det blir för gott eller inte får Någon Annan avgöra.


När jag har tråkigt.



Det här gör jag när jag inte har annat att göra. Plus ganska mycket till.


Julfirande från tårna



Jag julfirar från tårna, den första snön föll i morse. Jag skrapade ihop allt jag kunde hitta på gräsmattan och gjorde en första snöboll. Den där kalla känslan, som sedan smälter mellan varma fingrar fick mej att fälla en tår. Jag vill bygga snölyktor på Furuberg, gå till kyrkan i Örby med alla tända ljus och sitta med tomteluva i kassan på Willys.

Men jag försöker skapa min egen stämning. Med nejlikor i apelsiner, pepparkakshjärtan på väggen och alldeles juligt röda naglar. Tända ljus och en stickad, röd julklänning får åka på dagen till ära, ända tills den ska bytas ut mot trista kläder från Zadig et Voltaire. Jag vill komma hem. Jag saknar hem. Mamma och pappa.


Privat rea på ZV



Idag är jag glad, idag kommer dagen gå fort = dans ikväll. För dagen till ära är det nämligen privat rea i butiksområdet där jag jobbar. För att förklara lite nrmare är det otletbutiker med 40 procents rabatt i jämförelse med vanlig butik, och under rean är det ytterligare 30 eller 50 procents rabatt, vilket innebär att folk går bananas. Nackdelen är att man inte hittar någon parkering, man blir stoppad av 10 kunder bara man ska kissa, och det är omöjligt att handla lunch ute. Dessutom vill alla människor ha paket inslagna till jul och eftersom det är privat rea är det inte skyltat, vilket innebär att man ska förklara allt för allihop. Men ganska kul är det, det ska ändå erkännas.

Men så saknar jag Sverige lite. Ganska mycket. Samtidigt som jag inte vill att tiden ska gå så fort här. JAg är som baken. Sniff.


Bolan





Jag vill allar helst ta meningslösa kort med Bolan med webkameran. Snart är det jul, då åker Amanda (numera Pami) hem.


Spanska korvar



Nej syster, jag ska inte bjuda upp dej till bugg.
Jag ska bara sätta på en svängig, hederlig Elvis, dra på mig en maskulin blick och ta tag dej runt midjan. Snurra dej tills benen går av sig själva och göra vardagsrumsgolvet alldeles halt.

Så tänker jag på dig, för jag steker spanska korvar. Inte för att du har bott i Spanien, men jag intalar mig väl att dom pratar spanska eller något. De utgör en telepatisk förmåga tror jag. Du, jag och våra spanska korvar.


Bakom min vänstra axel finns lycka



Jag saknar mamma och pappa. Emma och Isak. Jag saknar Sverige och jul, gran och glitter, farmor och farfar, snö och finaste svenskar.

Jag är trött på snobbiga kunder, t-shirtar för tusenlappar och jobb utan micro. Jag är trött på skitsnack mellan tjejer och plusgrader.

Så jag njuter av pepparkakshuset bakom min vanstra axel.


Djävulen bär Zadig&Voltaire



Nu säger jag upp mig.